Fia består
Den sista sommaren -89 gick och blev till installningsdags. Tog upp veterinären för att kika hur illa det var med gammeltanten. Att vila från maj till sen september hade gjort susen. Lycka, men hjälp vad hade jag gett mig in på! Jag hade inte råd med två pållar! Men men då får man ta sig råd...Jag och mina kompisar hade skojat om att Fia minsann skulle leva till hon var 34år! Så det så! En osannolik ålder=) Så lika bra att vänja sig.
Tömmkörning, körning, ut och gå i ett antal månader. Sedan mjuk igångsättning med ryttare och hon höll! Jag hade ju Aniara också så jag var inte sysslolös.Ja, sedan kom den tragiska dagen när Aniara bröt benet...Opus kom in i min tillvaro och försvann...Han fick en sista sommar hos mig. Vill inte säga att det var fel häst som fick den sista sommaren, men snopet var det!
Jag hade då -93, en 23årig ponny att rida... förstå mig rätt nu. Jag avgudade Fia och var så tacksam att hon var med mig men jag ville ju träna! med Fia njöt och mös jag=)
Kan väl säga att jag var inte alls sugen på att leta häst igen. Av en slump blev jag erbjuden att köpa en arabhingst! Ja, det är ju inget man letar efter precis. Men titta går ju alltid. Oj, vilken tanig nästan mager pålle som visades upp. Han trivdes inte, gick inte upp i hull och behövde någon som orkade ge honom tid. Det var inte alls vad jag letade efter. Jag ville ju komma igång med att träna och inte rehabilitera! Och en hingst! godkänd! njae...Till saken hör att han hade brutit hovbenet som tvååring. Var ihop skruvad och friskförklarad. Fruktansvärt missförstådd, olycklig och allt det där som gör att man smälter. Slängde av mig innan jag satt ändan i sadeln! Och ändå...
Det var nog här mitt kall att "rädda världen"kom i gång. Om jag inte räknar Fia då!
Mullah som han hette var flugskimmel med bloody shoulder(röd/brun päls från ena örat som"runnit" ner över hals och bog. Ca 155cm och bara 5 år. Vi hade hela livet framför oss. Som i min hästvärld är si så där tre år! ( icke Fia;) )
En underbart snäll och tacksam pålle men maniskt rädd för hovslagare! Det var domesedan( starkt lugnande, direkt med spruta i blodet) som gällde.Hur dyrt blev inte det, med både vet och hovis! Men måste man så måste man.
Mulan, med långt u, som vi kallade honom gick absolut inte att sitta barbacka på .Fråga min då sarjade kropp;) Snabbt upp och ännu snabbare ner.Jag kunde sitta upp på honom med sadel, men om någon annan skull upp så tokade han sig ordentligt. En liten ojämnhet smög sig på efter ca ett halv år. Svårt att se vilket framben det var. En koll och det var skruvarna som han skulle ha hela livet, som ville ut! Detta kändes inte sant, men så var det. Jag svor lite över det där "rädda världen syndromet" jag trillat i. Givetvis var det andra frambenet överbelastat redan innan operation. Blev inte bättre efter... och för att inte tala om bakbenen och ryggen! Ja ni kan ju tänka er hur vi höll på med boxvila och igångsättning i många månader innan alla ben och ryggmuskler lugnat ner sig. Behöver jag säga att han inte höll för ridning mer!
Här kom nästa käpp i hjulet. Eftersom problemen kom så tidigt efter köpet hade jag inte tänkt på att flytta över "avelsfösäkringen" till "rid/tävlings försäkringen", vilket innebar att försäkringsbolaget tyckte att - han håller ju till avel! Vilket underbart hästliv det måste vara! Gå ensam ihagen utan kompisar, halt om han sprang lite, kanske få betäcka något sto om året och bara 8 år! Att sälja var inget alternativ för mig. Hur vet man att han ej belastas av nästa ägare och kanske inte får gå i hage? Då ska man ha koll på det och vara en ständig polis.Hade jag hunnit flytta över försäkringen hade de slagit ut honom för kronisk smärta! Har man inte ont om man är gokänd hingst! Näe, efter mycke tankar valde vi att avsluta, trots att vi inte fick ut ett öre från försäkringen! Det sved men kändes mest rätt mot Mulan.:( Efter knappt tre år, väntade de gröna ängarna igen...
Mullah -92
Men Fia, (Carmencita,tanten mm, kärt barn har många namn) var fortfarande med mig. Då 26 år, och pigg som en nötkärna=) "Du skall inga andra pållar hava bredvid mig"
Carmencita
Nu hade hästlivet och kämparglöden fått sig en rejäl törn. Nu skulle jag bara njuta av Fia de år hon hade kvar. Skulle pausa helt efter henne, hon var då 26 år! Året var 1996
Fia igen år 2000, 30år=)
Tömmkörning, körning, ut och gå i ett antal månader. Sedan mjuk igångsättning med ryttare och hon höll! Jag hade ju Aniara också så jag var inte sysslolös.Ja, sedan kom den tragiska dagen när Aniara bröt benet...Opus kom in i min tillvaro och försvann...Han fick en sista sommar hos mig. Vill inte säga att det var fel häst som fick den sista sommaren, men snopet var det!
Jag hade då -93, en 23årig ponny att rida... förstå mig rätt nu. Jag avgudade Fia och var så tacksam att hon var med mig men jag ville ju träna! med Fia njöt och mös jag=)
Kan väl säga att jag var inte alls sugen på att leta häst igen. Av en slump blev jag erbjuden att köpa en arabhingst! Ja, det är ju inget man letar efter precis. Men titta går ju alltid. Oj, vilken tanig nästan mager pålle som visades upp. Han trivdes inte, gick inte upp i hull och behövde någon som orkade ge honom tid. Det var inte alls vad jag letade efter. Jag ville ju komma igång med att träna och inte rehabilitera! Och en hingst! godkänd! njae...Till saken hör att han hade brutit hovbenet som tvååring. Var ihop skruvad och friskförklarad. Fruktansvärt missförstådd, olycklig och allt det där som gör att man smälter. Slängde av mig innan jag satt ändan i sadeln! Och ändå...
Det var nog här mitt kall att "rädda världen"kom i gång. Om jag inte räknar Fia då!
Mullah som han hette var flugskimmel med bloody shoulder(röd/brun päls från ena örat som"runnit" ner över hals och bog. Ca 155cm och bara 5 år. Vi hade hela livet framför oss. Som i min hästvärld är si så där tre år! ( icke Fia;) )
En underbart snäll och tacksam pålle men maniskt rädd för hovslagare! Det var domesedan( starkt lugnande, direkt med spruta i blodet) som gällde.Hur dyrt blev inte det, med både vet och hovis! Men måste man så måste man.
Mulan, med långt u, som vi kallade honom gick absolut inte att sitta barbacka på .Fråga min då sarjade kropp;) Snabbt upp och ännu snabbare ner.Jag kunde sitta upp på honom med sadel, men om någon annan skull upp så tokade han sig ordentligt. En liten ojämnhet smög sig på efter ca ett halv år. Svårt att se vilket framben det var. En koll och det var skruvarna som han skulle ha hela livet, som ville ut! Detta kändes inte sant, men så var det. Jag svor lite över det där "rädda världen syndromet" jag trillat i. Givetvis var det andra frambenet överbelastat redan innan operation. Blev inte bättre efter... och för att inte tala om bakbenen och ryggen! Ja ni kan ju tänka er hur vi höll på med boxvila och igångsättning i många månader innan alla ben och ryggmuskler lugnat ner sig. Behöver jag säga att han inte höll för ridning mer!
Här kom nästa käpp i hjulet. Eftersom problemen kom så tidigt efter köpet hade jag inte tänkt på att flytta över "avelsfösäkringen" till "rid/tävlings försäkringen", vilket innebar att försäkringsbolaget tyckte att - han håller ju till avel! Vilket underbart hästliv det måste vara! Gå ensam ihagen utan kompisar, halt om han sprang lite, kanske få betäcka något sto om året och bara 8 år! Att sälja var inget alternativ för mig. Hur vet man att han ej belastas av nästa ägare och kanske inte får gå i hage? Då ska man ha koll på det och vara en ständig polis.Hade jag hunnit flytta över försäkringen hade de slagit ut honom för kronisk smärta! Har man inte ont om man är gokänd hingst! Näe, efter mycke tankar valde vi att avsluta, trots att vi inte fick ut ett öre från försäkringen! Det sved men kändes mest rätt mot Mulan.:( Efter knappt tre år, väntade de gröna ängarna igen...
Mullah -92
Men Fia, (Carmencita,tanten mm, kärt barn har många namn) var fortfarande med mig. Då 26 år, och pigg som en nötkärna=) "Du skall inga andra pållar hava bredvid mig"
Carmencita
Nu hade hästlivet och kämparglöden fått sig en rejäl törn. Nu skulle jag bara njuta av Fia de år hon hade kvar. Skulle pausa helt efter henne, hon var då 26 år! Året var 1996
Fia igen år 2000, 30år=)
leta häst
Ja, livet är konstigt och orättvist och allt det där som man tycker när det inte går som man vill... Aniara var i sina bästa dagar, visserligen 14 år, och Fia i betydligt sämre skick och 19 år! Ja, man får vända och vrida på allt... Hade inte Anni brutit benet hade jag stått med två gammlingar innom några år! Eftersom jag inte säljer mina pållar;) Hmm ibland finns det kanske någon mening med allt! jag vet inte...
Man får välja. Fortsätta eller inte! Jag letade vidare. Ingen pålle kunde ju mäta sig med Aniara så omedvetet letade jag en annan typ av häst. Jag tittade på så där 20 st! ( Aniara och Fia bara fanns famför mig, inget leta där) Hittade tillslut Opus. (Det var ett sto på samma ställe, lite oregerlig och tokig som jag fastnade för, påminde mig om Aniara.) Men Opus var yngre, mer utbildad, väluppfostrad, snyggare, mer färdig och allt det där som alla vill ha! I mig ringde en klocka men, men...
Opus blev det. Stor, svart ,halvblod ,8 år. Vilken klippa! Om igen, lite tävlingar, allsvenskan mm. Men lite tråkigare tillvaro:( Började känna att han egentligen inte passade mig! Skulle jag ha valt stoet!! Det får jag aldrig veta. Efter ca ett och ett halft år kom hältorna på båda bak som ett brev på posten! ATG nästa. Gamla pålagringar i båda fram!, gjorde att han givetvis försökte avlasta frambenen på bekostnad av bakbenen! Vid besiktningen av Opus på ATG va han lite ojämn på båda fram! men vet sa att han var verkad alldeles för kort i tån. därav ojämnheten.
Med fasit ihand så hade hovis dolt en innåttåning som hette duga! Rätat upp honom till försäljningen. Ja resten står ju här. Kan ni tänka er vilken total ångest man får när man ridit i tron om att man har en frisk pålle! Vilken klippa som bara tutat på. Behandlingar. behandlingar, behandlingar...De gröna ängarna väntade på honom:( Knappt tre år med honom med! Tur att Fia "still going strong"=)
Opus
Alltså...-88,-89,-90 var det Aniara, -91,-92,-93 var det Opus. Tur att Fia fanns!
Leta igen?!
Man får välja. Fortsätta eller inte! Jag letade vidare. Ingen pålle kunde ju mäta sig med Aniara så omedvetet letade jag en annan typ av häst. Jag tittade på så där 20 st! ( Aniara och Fia bara fanns famför mig, inget leta där) Hittade tillslut Opus. (Det var ett sto på samma ställe, lite oregerlig och tokig som jag fastnade för, påminde mig om Aniara.) Men Opus var yngre, mer utbildad, väluppfostrad, snyggare, mer färdig och allt det där som alla vill ha! I mig ringde en klocka men, men...
Opus blev det. Stor, svart ,halvblod ,8 år. Vilken klippa! Om igen, lite tävlingar, allsvenskan mm. Men lite tråkigare tillvaro:( Började känna att han egentligen inte passade mig! Skulle jag ha valt stoet!! Det får jag aldrig veta. Efter ca ett och ett halft år kom hältorna på båda bak som ett brev på posten! ATG nästa. Gamla pålagringar i båda fram!, gjorde att han givetvis försökte avlasta frambenen på bekostnad av bakbenen! Vid besiktningen av Opus på ATG va han lite ojämn på båda fram! men vet sa att han var verkad alldeles för kort i tån. därav ojämnheten.
Med fasit ihand så hade hovis dolt en innåttåning som hette duga! Rätat upp honom till försäljningen. Ja resten står ju här. Kan ni tänka er vilken total ångest man får när man ridit i tron om att man har en frisk pålle! Vilken klippa som bara tutat på. Behandlingar. behandlingar, behandlingar...De gröna ängarna väntade på honom:( Knappt tre år med honom med! Tur att Fia "still going strong"=)
Opus
Alltså...-88,-89,-90 var det Aniara, -91,-92,-93 var det Opus. Tur att Fia fanns!
Leta igen?!
lite bilder
Aniara. Ej de bästa bilderna men men...
Några bilder på Fia första åren -81, -82
första vintern -81
Våran första tävling. behöver väl inte tillägga att Fia hade övertaget=)
Men så här duktig var hon med ägaren. Hon trampar inte i!
Som vanligt springer tiden iväg, så fortsättning följer...
Gröna ängar
ja det har blivit några sådana fall med åren:( Det är konstigt men under många år va det som om Fia sa att - Du skall inga andra pållar hava bredvid mig!
Kort resume´om det som varit...
Med många sköthästar bakom mig kom äntligen tiden för en egen häst. Året var 1988! Ja hör och häpna, jag är inte såå gammal som det låter;) Hon ,Aniara, ett halvblodssto på elva år,guldfuxstickelhårig, ca 155cm, var min handske. (redan här va Fia med i bilden sedan 1981!!) Anni och jag tävlade lite klubbtävlingar och allsvenskan ett par år, hann precis debutera LA som det hette då.Hon var som en katt som tog sig över hindren trots sin ringa mankhöjd. I dressyren hade vi kommit så pass att galopp-piruett va en lek och även byten i vart annat. Åhh den känslan...Inget varar för evigt men vissa saker tar slut för fort. Brutet ben i hagen. Gjorde det inte bättre att det var dagen innan min födelsedag:( Året va 1990, fick ha henne knappt tre år. Teknikens under va inte så långt framskridna då så jag ska se om jag kan fixa till några bilder framöver.
Ljög nog om kort resumé´. men nu är minnena igång! Läs eller inte;)
Fia ja... Ska ta lite om damen innan jag fortsätter med resten. Carmencita var namnet. Hon var russ/welsh,avblekbar skimmel nästan helt vit redan, 136cm född 1970. Började sköta henne -91. Hon elva år och jag tolv:) Hon var privatägd men "vikarierade" som ridskoleponny också. Det betydde ju att jag fick ha henne lite som egen också. Hyrde henne hela sommrarna mm. Upplevde alla mina äventyrliga ponnyår med henne. 1989 var hon trött i sina framben, va ju trots allt nitton år då, och jag köpte loss henne för det lilla försäkringsvärdet som var kvar. Hon skulle få en sista sommar hos mig och Aniara......kommer mer om Fia(Tanten,Damen) sen.Det här är trots allt bara början...
Kort resume´om det som varit...
Med många sköthästar bakom mig kom äntligen tiden för en egen häst. Året var 1988! Ja hör och häpna, jag är inte såå gammal som det låter;) Hon ,Aniara, ett halvblodssto på elva år,guldfuxstickelhårig, ca 155cm, var min handske. (redan här va Fia med i bilden sedan 1981!!) Anni och jag tävlade lite klubbtävlingar och allsvenskan ett par år, hann precis debutera LA som det hette då.Hon var som en katt som tog sig över hindren trots sin ringa mankhöjd. I dressyren hade vi kommit så pass att galopp-piruett va en lek och även byten i vart annat. Åhh den känslan...Inget varar för evigt men vissa saker tar slut för fort. Brutet ben i hagen. Gjorde det inte bättre att det var dagen innan min födelsedag:( Året va 1990, fick ha henne knappt tre år. Teknikens under va inte så långt framskridna då så jag ska se om jag kan fixa till några bilder framöver.
Ljög nog om kort resumé´. men nu är minnena igång! Läs eller inte;)
Fia ja... Ska ta lite om damen innan jag fortsätter med resten. Carmencita var namnet. Hon var russ/welsh,avblekbar skimmel nästan helt vit redan, 136cm född 1970. Började sköta henne -91. Hon elva år och jag tolv:) Hon var privatägd men "vikarierade" som ridskoleponny också. Det betydde ju att jag fick ha henne lite som egen också. Hyrde henne hela sommrarna mm. Upplevde alla mina äventyrliga ponnyår med henne. 1989 var hon trött i sina framben, va ju trots allt nitton år då, och jag köpte loss henne för det lilla försäkringsvärdet som var kvar. Hon skulle få en sista sommar hos mig och Aniara......kommer mer om Fia(Tanten,Damen) sen.Det här är trots allt bara början...
araben
Ja araben...efter åtta månaders jobb och slit ville ägaren ha honom tillbaka:( så är livet. Lite surt men det påverkade mig till att faktiskt köpa en egen pålle igen istället. Skulle jag ändå lägga jobbet så kan jag göra jobbet till mig själv. Fick tänka om lite och insåg att med en intresserad dotter och begränsad ekonomi betyder det en häst som vi kan dela på. Letandet kör igång igen. Ville inte åka land och rike runt utan höll mig innom tio mils åkande.
Hittade en svart pärla ett sto:) En import tolv år. Snygg och trevlig. Eller nästan helt trevlig... Hon viftade lite med bakbenen när man tog hovarna och vid skoning! Varningslamporna borde ha lyst starkt, men med klinikkoll och röntgad rygg och bakben slog vi till. Efter ca fyra månader känner jag att allt inte står rätt till. Hon protesterar mer och mer vid galoppen, kickar och surar. Veterinärer och arbetsprogram i ca tre månader och efter en ny ryggröntgen visade det sig att hon hade kissing spines(hopväxta tonutskott). Det visar sig till och med att det fanns redan på första röntgen! Veterinärer tolkar olika!! Jobbade från marken i ett par månader till men fick tillslut ge upp och låta henne gå till de evigt gröna ängarna.
Jaha nu va vi där igen. Leta en gång till. fortsättning följer
Från början...
Ja, hur det kom sig att det blev ett projekt som Ricky? Det är jag skyldig till helt själv=)
Efter sju sorger och bedrövelser...Jag som skulle ha en helt färdig pålle till mig och Victoria!
Tillbaka ca tre år i tiden...
Efter många års dvala på hästfronten, ja förutom Fia då=)som är ett stort kapittel för sig, letade jag foder häst.
Fick hem en trevlig men lite missförstådd valack, lite stor för mig, ca 168, men helt ok att rida när det var en bra dag för honom. Lagom när det känns som det håller på att lossna hittar vi honom i hagen med brutet bakben! Sju veckor fick vi ha honom. Stor sorg...Letade vidare och hittar en ännu mer missförstådd arab valack. Det var helt ok med projekt då eftersom victoria hade fia.
tiden rinner iväg fortsättning följer
Efter sju sorger och bedrövelser...Jag som skulle ha en helt färdig pålle till mig och Victoria!
Tillbaka ca tre år i tiden...
Efter många års dvala på hästfronten, ja förutom Fia då=)som är ett stort kapittel för sig, letade jag foder häst.
Fick hem en trevlig men lite missförstådd valack, lite stor för mig, ca 168, men helt ok att rida när det var en bra dag för honom. Lagom när det känns som det håller på att lossna hittar vi honom i hagen med brutet bakben! Sju veckor fick vi ha honom. Stor sorg...Letade vidare och hittar en ännu mer missförstådd arab valack. Det var helt ok med projekt då eftersom victoria hade fia.
tiden rinner iväg fortsättning följer
Min tokpålla ...
Min tokpålla Ricky:)
Ska nog bli häst av henne tillslut. =)
Jag tror = viktigast! Det är ju tur att två tokar finner varandra;)
Ska nog bli häst av henne tillslut. =)
Jag tror = viktigast! Det är ju tur att två tokar finner varandra;)
